LO har haft kongress under parollen Jag vill jobba. En fras inte helt olik Moderata ungdomsförbundets Sverige jobbar från valrörelsen 2010. Rätt till arbete, arbete åt alla och arbete ger frihet är andra föga fantasirika variationer på samma tema.
Hand i hand vandrar arbetarrörelsen och regeringen längs arbetslinjen. Vem som först trampade stigen träter man visserligen om emellanåt men i vilken riktning den sysselsättningspolitiska kompassen pekar råder det total enighet om.
Fler måste arbeta mer. Detta trots att behovet av arbete aldrig varit mindre.
Det är lätt att undra i vilken verklighet LO befinner sig. När arbetarrörelsens nya ledare talar om framtidens utmaningar är det som om utvecklingen de senaste trettio åren överhuvudtaget inte ägt rum. Man målar upp bilden av ett soligt tillväxtsverige där vi i sann nationalistisk anda kan luta oss mot svenskt stål och obekymrat tillverka och exportera allt som går att sälja. Det är ingen slump att arbetarrörelsens nya ledare kommer från IF Metall.
Den lockande tanken på arbetets inneboende nytta är idag bara uttryck för en populistisk retorik om att det var bättre förr. Möjligen var det enklare, men att för den sakens skull ge upp framtiden är inte bara ett nederlag för LO utan hela samhället.
Framgångssagan Sverige var på 70-talet inte bara ett retoriskt grepp. Den fulla sysselsättningen var om inte verklighet så definitivt inom räckhåll. Sedan dess har förutsättningarna ändrats dramatiskt. Först och främst har Sverige ett penningpolitiskt ramverk. Full sysselsättning 2011 skulle enligt detta vara en arbetslöshet på 6,5 %. Dessa ramar har även LO accepterat vilket man bör upplysa om då man talar om full sysselsättning.
Vidare kan man fråga sig om den fulla sysselsättningen verkligen är önskvärd. Kunskapen, vilken LO paradoxalt nog förordar som lösning på arbetslösheten, har de senaste hundra åren banat väg för dagens arbetsbrist. Vill vi ha sysselsättning istället för utveckling skulle vi ju kunna börja med att förbjuda traktorer i jordbruket och därmed utrota arbetslösheten tämligen omgående.
Effektivisering och teknisk utveckling har allt sedan den industriella revolutionen haft som främsta syfte att minska behovet av arbetskraft. Ingen verksamhet arbetar aktivt för att skapa arbetstillfällen. Idag kan allt färre i praktiken försörja allt fler. Att mot bakgrund av detta försvara rätten till arbete ter sig allt mer absurt. Snarare är det dags att separera begreppet inkomst från begreppet arbete.
We believe in Uthopia sade Ingvar Carlsson en gång i den eminenta dokumentärfilmen Sagolandet och vad är väl en bättre drivkraft för en politiker? Han talade då om framtiden kanske ska tilläggas. Ligger denna vision däremot i det förgångna riskerar politiken istället att bli reaktionär.