Som arbetslös förväntas du ha dålig självkänsla och ett ypperligt dåligt självförtroende. Med skuld och skam i blicken uppmanas du undvika de som har ett lönearbete. I livet utanför murarna krävs att du mår dåligt och inte vågar yppa din belägenhet. Du beordras följa samhällets normer och iklä dig rollen som lidande i utanförskapets fängelse.
Men aldrig att jag känt eller sett mig som en andra klassens medborgare bara för att jag saknat ett lönearbete eller mått sämre för det (även om jag ibland naturligtvis önskat bättre ekonomi). Och aldrig att jag värderat eller någonsin skulle kunna värdera en medmedmänniska utifall denne har eller inte har en lönecheck att hämta ut varje månad.
Det är med sorg och stark ilska i hjärtat jag inser att en överväldigande majoritet av vår befolkning gått på den Stora Svenska Lögnen om lönearbetet som huvudsaklig värderingskälla av sig själv och andra. Framför allt skulle jag önska att alla arbetslösa släpper tanken om sig själv som sämre på grund av sin ”lönlöshet”;
”Att beträda självföraktets destruktiva stig enbart för ens avsaknad av lönearbete är att godkänna ett människofientligt tankemönster där en individs värde aldrig kan anses fullgott utan anställning.”
För arbetsgivare och kapitalägare som berikar sig på usla löne- och anställningsvillkor är det naturligtvis ett optimalt opinionslandskap att verka i. Genom att arbetslöshet utmålas som fasansfullt och skräckinjagande och något som till varje pris måste undvikas för att inte i omgivningens ögon anses misslyckad har man med god hjälp av nedlåtande kommentarer i medierna från makthungrigt röstfiskande nickedockor i riksdagsställning uppfostrat lydiga undersåtar som håller tyst om sin belägenhet.
Den ekonomiska eliten har lyckats väl med sin medvetna och planerade föresats att utveckla ett samhällssystem som gör att kuvade arbetskraftskonkurrenter tävlar om de otillräckliga arbetstillfällena med så låga krav och så ”hög” tystnad som möjligt. Ett system som ger mer pengar och rikedom åt de redan tacksamt övergödda och mindre åt det hårt arbetande och arbetssökande folket.
Är det verkligen så Vi vill ha det?
Jag bara undrar;
Är det verkligen Fred vi vill ha?
Till varje tänkbart pris!
Är vi alldeles säkra på det –
Att det värsta av allt är Strid?