I en rapport från ST har arbetsmiljön på arbetsförmedlingen kartlagts. Där framkommer en bild som är skrämmande med tanke på att så många anställningslösa känner sig kränkta av arbetsförmedlingens personal.
Generellt påverkas individers upplevelse av om man känner att man kan förstå sin situation, om man kan hantera sin situation och om man känner meningsfullhet. Utifrån rapportens resultat tolkar jag det är dessa förutsättningar starkt begränsade.
Bland arbetsförmedlare anser 74,2 procent att man har hög arbetsbelastning och bland cheferna är det hela 78 procent. Det leder i förlängningen till en hög kronisk stressnivå vilket inverkar negativt på individens upplevelse av att kunna hantera sin arbetssituation. Risken för utbrändhet är dessutom stor vid hög kronisk stressnivå. Några kommentarer som visar detta :
”Ständigt nya orimliga krav uppifrån”
”Hård styrning från central, håll…”
”Allt är prioriterat och skall göras”
”Otydligt ledarskap”
”otydlig styrning och ledning, oerfaren ledning som har svårt att prioritera och se vad som är viktiga uppdrag”
”Kvantitet går före kvalitet”
”Att vi jobbar i landskap”
”För mycket administration”
”Att kollegor sjukskriver sig, ökad belastning”
”Mobbning/trakasserier från chefshåll”
”Lågt i tak en GD som kör sitt race…”.
På frågan om man upplever ”högt i tak” svarar 44,4 procent nej. Det påverkar naturligtvis upplevelsen att kunna påverka sin situation på ett negativt sätt. Detta blir tydligt i kommentarerna:
”Kanske jag skulle var mer försiktig om jag inte snart skall gå i pension.”
”Ena stunden piskan, andra stunden kramar och andra kärleksförklaringar för vårt kära uppdrag.”
”Jag kan säga till min chef men där är det stopp. De har själva uttalat att det skulle vara självmord att föra de uppåt.”
”Passar du inte in kan du leta efter ett nytt arbete är direktiv både från GD och chefer”, ”Man skall gilla läget och inte ha avvikande synpunkter framförallt inför chef”
”Straffas med lägre lön och blir nedtryckt och tystad”
”En generaldirektör som verkar ha blivit helt verklighetsfrånvänd och styr med rädsla som främsta vapen. En tystnad i organisationen som breder ut sig, en tystnad som är skrämmande och obehaglig. Arbetsmiljö har blivit ett skällsord.”
” Det är bäst för en själv att inte säga vad man tycker”
” Det känns som att det är ingen mening att komma med synpunkter. Allt är redan beslutat centralt.”
”Straffas med lägre lön och blir nedtryckt och tystad.”
”GD har satt taktpinnen-säger medarbetare/chefer nått som inte passar vet man var dörren är. GD hotar/skäller ut högre chefer och fackliga som försöker påverka. Liknar forna öststater – dags för regimskifte.”
”Styrningen har blivit mer och mer odemokratisk till och med facket har förlorat sitt mandat.”
”Tyvärr inte då straffas man av chef, något man inte vågar inför löneförhandlingar med mera.”
”Säger man vad man tycker blir man sågad vid fotknölarna. Även GD har ju uttryckt det som att om det inte passar kan man söka sig något nytt jobb. Det ger INTE högt i tak.”
”Jag upplever att chefer och medarbetare är skrämda till tystnad och lydnad! Hot om att om man inte gillar läget är det bara att lämna, sänker taket ner till golvnivå.”
Samtalsklimatet har förändrats mot ett tystare anser 52,5 procent av de svarande. Flera av kommentarerna visar på att meningsfullheten sjunkit:
”Tystare på möten. Blivit mindre diskussioner och även mindre förslag på verksamhetsutveckling.”
”Jag började i april men det har försämrats sedan dess.”
”Mycket mer uppgiven stämning. Det är ingen mening att försöka påverka, cheferna vill ju ändå inte föra våra signaler uppåt av oro för att inte själva framstå som duktiga chefer. Vi får bära mycket av chefernas ångest över att inte uppfylla förväntningarna uppifrån.”
”Samtalsklimatet har verkligen förändrats. Det har blivit mycket, mycket lägre i tak. Det är nästan bara vi som har arbetat länge och inte har så många år kvar till pensionen som vågar säga något, men vi känner också att det är inte någon idé…”
”Hela tiden hotas man av att Af läggs ned om vi inte klarar vårt uppdrag. Man får ofta besked om att det är direktiv från GD.”
”Nu pekas med hela handen – piskan viner…”
”Om jag vore ung skulle jag hålla helt tyst. Takhöjden har sjunkit betydligt de senaste åren.”
”Man pekar med hela handen”
”Mycket tystare”
”De senaste 3-5 åren har tystnaden ökat påtagligt.”
”Många tycker att det inte är lönat att säga något. Är redan bestämt på central nivå.”
”Cheferna under GD gör som hon. Talar om för medarbetare att arbetsgivaren äger medarbetarna. Vi har backat ca 100 år med denna GD. Stämningen påverkar också resultatet i arbetet. Jag känner för första gången i mitt arbetsliv att det inte är kul att gå till jobbet. Hade jag inte haft så bra arbetskamrater så hade jag inte varit kvar i dag. När det gäller det fackliga arbetet så känner jag mig hotad av arbetsgivaren…”
”Vi har ett lågt tak i organisationen. Vi blir tystare och även fackliga företrädare har tystnat. Men vi har också sett tydliga exempel. Chefer som inte är ja-sägare får gå.. ja kanske till och med fackliga företrädare….Jag tror att det signaler vår ledning har gett är tydlig för både underställda och chefer och medarbetare.”
”Organisationen är så toppstyrd. Det finns inte längre något utrymme för individen. Det är alldeles för mycket kontroll av sökande OCH av oss handläggare.”
”Mycket stor förändring negativt, medarbetare kallas in enskilt och tillrättavisas, sunt ifrågasättande kring verksamheten (trots insikt om tuffa uppdrag) trycks tillbaka.”
”Tycker det är dåligt att man från ledningens sida tar bort den fackliga möjligheten att vara med och påverka samt att det känns som att ledningen högst upp mest gillar Ja-sägare.”
”Man väljer sina ord mer noggrant än tidigare.”
”Inte ok att vara kritisk mot verksamheten.”
”Om man jämför mot tidigare så är det mindre tillåtande klimat att tycka annorlunda och kreativt.”
”Ingen motsätter sig eller vill föra dialog.”
”Piska utan morot ger arbetskraft som gör sitt och tiger still, men som söker nya jobb vid sidan av.”
”Det är ett hårdare klimat, frustration med anledning med direktstyrning från GD n. Folk vågar inte i samma utsträckning säga vad de tycker högt!!! Men det kokar under ytan kan man säga.”
”Då det inte tas emot bra är det ingen ide´ att säga något. Så många låter bli.”
”Budskap, budskap och det är det som gäller nu. På ett möte ställdes frågor om varför vi var tvungna att göra två moment i AIS. Cheferna hade inget svar, bara att det var bestämt uppifrån. De hade ställt samma fråga men bara fått veta att så ska det göras. Vi är inga barnungar och många av oss har jobbat längre än GD fast hon jämt skall förklara vårt uppdrag. Är vi slavar eller? Många kommer inte att våga svara på MBU för man litar inte på att svaren är anonyma. Det är mycket mer snack nu om hur konstigt allt har blivit, som att vi inte har något inflytande alls. Vi kollegor börjar bli otrevliga mot varandra för flera förstår inte de korkade besluten och värre är när ingen kan förklara dom heller. Och all stress, och öppettiderna som heller ingen förstår. Slöseri med skattepengar. Nåt måste göras!!!”
När personal blir otrevliga mot varandra är det självklart att bemötandet av anställningslösa påverkas negativt.
All arbetslivsforskning visar att man inte kan piska fram utveckling. Förändring kan man piska fram men den blir destruktiv. Det är uppenbart att arbetsförmedlingens högsta ledning inte förstått skillnaden mellan utvecklingsinriktat ledarskap och anpassningsinriktat ledarskap. Utvecklingsinriktat ledarskap ser människan och visar tillit till dennes kompetens och engagemang. Anpassningsinriktat ledarskap leder till massflykt och/eller passivt motstånd där missnöjd personal obstruerar genom att inte ge arbetsgivaren tillgång till sin kompetens, erfarenhet och engagemang. Den största kategorin är de som arbetat mindre än 4 år vilket skulle kunna vara ett tecken på flyktbeteende.
Jag tror inte det är detta regeringen velat ha när man gett arbetsförmedlingen sitt uppdrag. Om regeringen anser att ”arbetslinjen” ska gälla (även om den också blivit ifrågasatt) då kan man inte tillåta att ”byråkratilinjen” tar över. Det kommer att bli förödande för både anställningslösa och myndighetens resultat. ”Byråkratilinjen” blir ett resultat när man låter schizoida människor styra en organisation.